Om boken: 2005 / När vi behärskar grunderna i konkret tänkande börjar vi nästan med att snabbt lära oss att apriorize begrepp och vänja oss vid att använda dem genom okularet av olika "livsvärldar". Marknadskvinnorna i Aten, som skvallrade om Demosthenes och Isokrates, skulle ha tappat tungan om de en gång hade hört ordet idé i senare semantik, säg från Lockes eller Kants läppar. Likaså: det skulle inte falla någon in idag att uttrycka sin beundran för sin samtalspartner genom att säga till honom: "Du är bara, ja, någon slags psykopat!", vilket redan i slutet av 1800-talet, efter ansträngningar från författare och fashionabla psykologer avslöjade att det inte bara var i kroppen utan också i "själen", kunde mycket väl passera för en komplimang. Å andra sidan är det osannolikt att vi levde på 1800-talet skulle ha uttryckt vår beundran för någon i orden: "vilken fantastisk person!", även om en bättre komplimang ibland inte kan tänkas i vår tid. Någon lexikalisk demon ville att "psykopat" skulle stå idag i samma betydelseintervall som "awesome" stod i går (från skallig = dunce, blockhead). Orden är "helvetiska maskiner". Det betyder att författaren eller talaren inte bör ta ett exempel från sina kollegor i butiken, utan snarare från en sapper som rör sig genom ett minfält. Alla vet att i det senare fallet kan minsta vårdslöshet spränga den i bitar. Ju mer slarvigt de beter sig i det första fallet, i hopp om att inte bli stämplade som psykopat, men ändå en dunce